Förlorad i intet

Året var 1999 och jag var då 18 år eller kanske 17 år då jag fyller sent på året, i november, och detta var på våren i februari-mars. Jag gick Barn och fritids programmet på gymnasiet då och vi hade fått en uppgift i svenskan att skriva typ en novell. För mig blev det väl ingen klassisk novell men orden kom som ett flöde till mig och det var bara att lyssna till det och skriva. Jag hade många frågor på den tiden och få svar men jag minns att det var skönt att få skriva ner allt som fanns inom mig. Jag hade nog inte så höga tankar om livet och inte så stort hopp om att allt skulle kunna bli vackert och bra. Här kommer den i alla fall...

Förlorad i intet

Är det någon som kan besvara min fråga? Vad är livet? Vad lever man för? Varför vaknar man varje morgon och går upp? Jag förväntar mig nog inget svar... Jag kan inte påstå att någonting är lätt eller att någon någonsin ska förstå vad jag skriver och känner.

Jag är så förlorad, förlorad i intet. Vart ska jag gå, vart ska jag ta vägen? Ska jag skratta eller gråta? Gå vidare eller bara ge upp? Stanna och vända om? Jag vill söka, leta efter... kanske lyckan. Men var, hur och när vet jag det? När ska jag titta upp igen och sluta slumra? Resa mig upp och ta ett steg, ett steg mot något, något bra, kanske något helt helt annat. Jag vill inte sörja. Jag vill hitta mig själv, mitt innersta inre. Jag vill hitta min glömda barndom igen och kanske hitta en förklaring, en förklaring på varför. Varför? Vad? Riva upp ett förflutet kanske inte är det bästa men jag vill ha ett jävla svar!

Du vet att jag känner, du vet att jag lider. Kan du inte se? Se mig. Jag behöver, jag behöver, jag behöver dig. Jag vill inte bara gå och gå och inte se andra vägar. Få ny inspiration, hitta en ny filosofi. Leva för något, något värdigt. Kämpa för andra men även mig själv.

Jag vill jag vill men vad? Så mycket kärlek bor det här men vart har den tagit vägen? Som borta. Jag längtar efter värme, ett starkt ljus som kommer brinna för evigt. En explosion så stor. Det bara brinner, det slutar aldrig. Det kommer alltid att brinna, brinna hos mig. I mig. En värme så stark som plågar mig, trycker ner mig. Låter mig inte gå vidare, låter mig inte leva. Man måste kämpa, inte vara feg. Krossa, trycka ner och gå sin egen väg. Tro och hoppas på framtiden. Vilja se något, fortsätta att gå...

Tända ett ljus

Jag vill bara kunna tända ett ljus, känna en doft och hitta mitt svar. Svaret på frågan som för evigt kommer att bestå. Bröder och systrar var finns ni? Ni ska finnas här men ni dyker aldrig upp. Ni liksom smyger utanför och bara ser på utan att hjälpa oss svaga, vi som behöver. Tänk om man kunde flyga, flyga dit hjärtat pekade. Stanna upp ett tag, softa, och flyga vidare igen. Om och om igen, runt och runt och aldrig behöva ta ett steg igen. En sån känsla...

Orättvisan är så stor här. Här hos oss. Inget är längre äkta, alla flyr och många kommer inte tillbaka. Allt skiftar i olika färger och nyanser. Inget är sig likt. Alla försvinner in i sig själva och dyker djupt, djupt ner, slår huvudet i en sten och börjar slumra. Vaknar halvt upp igen och fortsätter utan att veta vad som egentligen har hänt och vad som kommer att hända. Ser ingen innebörd och tar inte reda på den riktiga anledningen. Hjärnan sprängs av slaget, blodet flödar och bildar en flod, en flod av minnen som man någon gång för länge sedan tappade bort. Tappade bort när man sprang på en strand, snubblade och sprang vidare. Men fallet innebar en förlust, en förlust för livet.

Kaos i hjärnan. Jag undrar vill ha svar. Att någon förklarar och sätter sig ner. Ser in i ögonen och talar med bara sanningens ord. Inga mer lögner, inte längre någon som låtsas att allt är som vanligt. Ingen som sitter och ler och samtidigt skriker inombords.

Solen är mäktig

Solen är ganska mäktig, den styr vårt inre och beslutar om våra öden. Hur ska allt sluta, kommer livets saga att sluta lyckligt eller kommer vår kamp alltid att pågå tills inget finns kvar och allt liv förruttnar? Ingen har nog svar på den frågan även om man skulle vilja ha det så är det nog näst inpå omöjligt att överhuvudtaget komma nära och förstå.

Undra om solen lyser på andra sidan? Undrar om våra systrar och bröder finns där och ser ner på oss när vi springer omkring och försöker leva ett så kallat liv? Undrar vad dom säger och tror på? Tror du att dom har sol och evigt glada dagar? Vem vet...inte jag...inte du...inte vi.

Tänk alla idioter, som jag, som oss, som alla egentligen... Inte är vi det men dom tror det. Varför en sådan attityd? Kan vi få vara ifred? Lämna oss till oss själva? Vi som inte vet, vi som bara frågar.

Rädslan är så stor

Rädslan är så stor, jag är så liten. Sorgen är så stor , jag är så liten. Mitt huvud tynger ner mig, tankarna, känslorna och minnena förvirrar min hjärna. Till slut kan jag inte tänka. Orkar inte skriva. Vill glömma...Så mycket ont i våra liv, så mycket rädsla. Vet inte, jag vet inte. Håller vi på att sluta leva? Stannar våra sinnen upp och tar en paus. Tröttheten kryper in i oss och erövrar våra kroppar, tar ifrån oss vårt mod och sätter ner oss på en kall plats där inget liv längre existerar. Vår planet snurrar i cirklar, förför våra hjärtan och lämnar oss till intet. Det stors intet som inte har något slut...

Jag har förlorat mina drömmar, jag har inga kvar. Jag som hade så många... Mina planer, mina storslagna planer som aldrig kommer att inträffa, som aldrig kommer att bli verklighet. Men dom finns kvar i mitt inre och jag kommer aldrig att glömma dem. De var så bra, de var så fina. jag ville verkligen leva upp till dem, men det var någon som inte lät mig göra det.

Varför är den stora frågan och jag är nog inte ensam om att undra. Jag är inte ensam men ändå känner jag mig så ensam. Som om man går på en lång och ödslig stig, regnet öser ner och vägen tar aldrig slut och man ser bara i grått. Men någon gång måste det väl i alla fall komma ett vägskäl som leder till något bra. Där man kan känna sig trygg för en gångs skull. Det är bara att hoppas och fortsätta att tro på sig själv. Tro att man är något, att vi alla är människor, levande människor som behöver kärlek.

Over and out.